När livet kommer ikapp dig

Du springer!
Du springer hårt förbi alla andra, vinden blåser i ditt hår och du är så lycklig.
Men helt plötsligt så snubblar du, omkull. Dina knän blöder och du känner gråten komma över dig.
Livet har kommit ikapp dig. Inte det där lätta livet, utan det där kämpiga.

Du står vid sidan om vinden, du känner att vinden blåser varma sköna vindar mot alla andra.
Livet ger dig en törn, du kastas omkull igen. Det blir svårt att resa sig.
Nånting håller fast dig!

Kommer du upp? Det drar omkull dig igen. Dina knän blöder mera och mera.
Trösten känns inte nära. Du känner att livet gör så ont!

Är det då du vaknar? Är allt en mardröm? Eller är det då du dras ner i träsket mera...
Kvicksanden drar ner dig, du känner att luften går ur dig.

Och helt plötsligt kommer du upp till ytan, du drar in syre och dina läppar blir mindre blåa.
Du tittar dig själv i spegeln, du känner inte igen dig själv.
Jag skäms tänker du högt för dig själv. Hur blev det så här...

Kan jag någonsin återvända?
Allt detta är grymma mörka tankar då livet hinner ikapp dig.




-Detta är taget ur ett gammalt dagboks inlägg som jag skrev för rätt så många år sen.  Just nu känns detta inlägg mycket relevant med allt som har hänt runt oss dom senaste dagarna.
Jag kan ibland känna att livet är oerhört grymt och det som inte ska vara så svart-vit blir det helt plötsligt.
I min dagbok då för x antal år sen kom det mycket svarta tankar. Jag hade äntligen öppnat mina ögon och insett en hel del som jag hade varit med om.
Jag slutade äntligen be om ursäkt och jag stannade inte upp för att låta andra stå på mig längre.

Efter branden 2009 har jag inte kvar mina dagböcker, men jag har några sidor som jag rev ut ur dom.
Böckerna var sotiga och vissa var helt uppbrända men jag fann vissa sidor som jag slet lös. Dessa sidor ligger nerpackade i en plåtask och ibland så läser jag dem. Där finns även bilder av mig från tiden då allt kändes hopplöst. Jag saknar mina dagböcker. Jag skrev varje dag i dem, sen sju års ålder.

Branden -09 tog massor av mina minnen, även VÅRA minnen, VÅRA gemensamma minnen. Men idag 2016 har vi börjat på helt nya minnen, ett helt nytt kapitel. Och jag älskar det!

Jag älskar denna tid, och jag älskar att ibland gå tillbaka till den svarta tiden. Där jag trodde jag var stark. Jag älskar att skratta åt mig själv, hur naiv jag var. Jag har kommit långt. Och jag älskar den väg jag gått. Tänk vad livet kan ändra och hur skör man är då livet kommer ikapp en.

Livet kom ikapp oss igen denna vecka, flera dagar av tankar och empati. Jag är tacksam för vänner och bekanta.

Nu stannar jag här, godnatt.

Låt detta ljus ge er kraft. Låt livet stanna en stund.

Var gömmer du dig?

Jag är här i mörkret... Sitter och tänker och grubblar.
Jag undrar var du gömmer dig? Bakom vilken fasad du sitter?

För vi har alla den där lilla skyddsbubblan, vissa har större och andra har mindre.
Men hur ser din ut?

Om du blir kränkt, var ställer du dig? Vågar du säga NEJ så här får du inte göra mot mig?
Eller är du den som oftast ställer dig på andras axlar och trycker ner dom?
För i allas värld finns det en som är "alfa-hane/hona". Den människa som tar över.
Bestämmer, styr och ställer, inte då på ett trevligt sätt utan på ett obehagligt.

Jag kan säga att jag har bevittnat detta massor av gånger. Jag kan idag med handen på mitt hjärta säga att jag var för snäll förut, för snäll för mitt eget bästa.
Jag stannade aldrig upp och lät min röst höras! Utan jag lät andras röst styra min talan. Och alla trodde att det var det jag ville.

Nu då jag har kämpat med mig själv och verkligen att låta just mitt JAG komma fram så kan jag få blickar om att jag är krånglig.
Men då kommer nästa fråga, varför får man inte ha en åsikt? Är det bättre om man alltid gör som du vill?
Sen då man äntligen vågar säga NEJ, får man stämpeln att man är elak eller den som styr och ställer med sin man/vänner/barn/släkt och vänner. Men hur kan man dömma nån så?
För fastän jag är bestämd med hur jag vill ha vissa saker så är jag även den mest flexibla människan bland många av mina vänner. Jag tar livet som det kommer (okej vissa saker måste jag planera) och blir inte stressad över att maten inte är 16:30 varje kväll.
Men ändå får jag stämpeln eller att nån "hotar" med att ja vänt bara då J kommer hon gillar inte sånt.
ÖH, hur vet du det? Skulle jag vilja fråga då men jag låter bli, det är också något som alla inte vet att fastän man kan säga NEJ så kan man också hejda sig och inte låta alla små gnabb/gräl uppstå.
För jobbar du hårt med dig själv så lär du dig också när det lönar sig att käftas emot och när de lönar sig att hålla käft.

Sen den där attityden att kvinnor som är starka har sina män som toffelhjältar?! Varifrån kommer den dumma saken? Är detta något som nån man/kvinna kommit på i ren svartsjuka eller finns det en annan orsak...
För jag kan säga att jag är stark idag, men jag är också gift med den mest envisaste mannen som finns. En åsna skulle inte ens vinna honom i en fight.
Men det är kanske just därför jag älskar min man för han ger mig lite motstånd. För då man äntligen har kommit dit man själv känner sig nöjd så behöver man ju lite motstånd.
För att vara gift med en kar som inte låter sig bli "överkörd" är ibland rätt uttröttande.
Men gud vad det är härligt med en tyst man, en man som inte säger något i onödan utan det som kommer ur hans mun är sanningen, och hans ord. Sen kan det ju uppstå en liten fight om jag inte tycker lika som han, då är det bara att hoppas att vi aldrig möter något så stort så att vi inte slutar av att diskutera den saken.

Men var nånstans gömmer just du dig? Då du märker att din vägg inte är tillräckligt stark då just?
Finns det situationer då du tycker att ditt liv tar över och ditt rätta jag kommer inte riktigt fram?
Är det dessa ggr som du önskar att du hade ett stöd bakom dig för att du själv inte är stark just då...
För ibland kan man ju vara stark/jätte stark som person annars, men just då man har Pms eller andra hormonella problem så känns ju livet lite överväldigande.

Jag önskar mig bara att unga tjejer/killar idag skall få allt starkare självkänsla än vad många av oss på 80-talet har/haft.
Och att man skall våga stå på sin sak. För ingen annan ska få stå dig!
Du ska inte vara någons dörrmatta, ingen människa har rätten att ta över din röst. Din röst ska bli hörd lika mycket som damen bredvid dig i bussen.

Låt alla blommor blomma, låt ingen buske dö bort.

Djupa tankar igen, alltid på natten...

Godnatt

Vårkänslor

Idag är första dagen som jag har haft vårkänslor. Jag har drömt om terass på vår bakgård, fina stolar och dynor i stolarna.

Det är en ny tid i huset nu, trädgården börjar komma fram. Och jag känner stor spänning! 

Vad kommer att smälta fram, vad fina det för fina blommor? Vilka bär växer på våra buskar? 

Gumman önskar sig en kanin, så övertala papsen är på högsta prio nummer ett just nu! Så kanske vi har en liten herr skutt också till sommaren... 

Jag önskar mig mest sallad, jordgubbar m.m till sommaren. 

Men innan sommar kvällarna kommer så njuter jag av våren, den sköna solen och lite av de varma graderna. 

Idag hade jag bort jackan en stund, solglasögon och skön musik. Livet kan inte bli bättre... 

Här kommer en bild från den sköna kvällspromenaden, njut! 

Nu avslutar jag kvällen, med gumman bredvid mig, två hundar nära mina fötter och en man som spacklar. Vad skönt, detta är livet. Livet som gör mig lycklig! 

Inredningsbilder

Här sitter man då igen. Dessa månader bara susar förbi.

Jag har bara en sak i min hjärna för tillfället och det är tapet, golv, färg och form. Alltså Renovering.
Det känns som att man inte kan tala om annat än just det. Och ibland skulle man helst av allt bara rymma iväg till varmare länder och gömma sig en stund.
Flytten in i vårt fina 60-tals hus fick sig många törnar men nu är vi äntligen på väg mot själva renoveringen.

Nu har vi äntligen kommit fram till golv i sovrummen och det blir klassiskt och helt utanför det vad vi hade trott.
Tänk hur man kan förändras? Bara på några år så blir man helt plötsligt som mormors val.

Väggfärg har jag redan köpt till killarnas rum och det ska bli riktigt skönt att få se resultaten sen. Det kommer att bli snyggt med lite färg klickar här och där.
Och att de sen också gillar färg och mönster var ju en rolig sak. Det hade man inte kunnat ana förrän de fick trava igenom olika tapetböcker. Det är lite kul att se hur mycket som har "fastnat" och gnuggat av sig på dom från mig och andra i vår omgivning. För jag har många vänner och bekanta som inte alls är rädda för färg och mönster. För visst är nog livet roligare med lite färg.

Sen så kan jag nog med handen på hjärtat säga att det är första som vi har så här svårt min man och jag att bestämma oss med vissa saker. Dels kan det ju bero på att vi försöker tänka 60-tal men ändå ta in det moderna. Det är inte så lätt och det kommer nog fram små gnabb emellan åt.
För seglar jag iväg så bromsar han nog mig och vice versa.

Men hittils har inte tredje världskriget brutit ut.

Nu ska jag googla vidare på tapeter, kök och kakel. Bilder kommer senare...

Godnatt

Throwback Thursday

Jag är inlåst mot min vilja här hemma, flunssan har tagit mig.

För att göra eländet roligare, har jag hört på gammal musik idag. Tänkt mig tillbaka till 80-talet och 90-talet. Låtar som har spelats där hemma då jag var liten. 

Lyssnat på streets of London och tänkt mig tillbaka till sommar dagarna. Den låten brukade min fasters man sjunga och det är ett lugn över den låten. Jag tror att vi är rätt så många som kan texten till den, kanske inte hela men ändå nåt ur den. 

Den här trevliga flunssan som bestämde sig för att ta över mitt liv gör sig påmind hela tiden. Går jag till köket för att dricka nåt så är jag så trött och slut efter det. 

Så nu just stirrar jag på alla som är ute och går i Kivilös, de kör bil. Kommer hem från jobbet och jag är avundsjuk. Fastän de har varit kallt idag så skulle jag gärna ha varit ut en liten stund.

Tiden har ju tyvärr gått mest till att sova, jag har pratat med mamma och svarat på sms men det är liksom det mesta och tyngsta jag har gjort idag. Sen då jag har varit vaken har jag surfat på nätet och sökt tapeter, mattor och kakel. Inspo hit hem!

Egentligen är väl det farligare än att vara sjuk?? Tror åtminstone att min man skulle tycka det. 

Söker lite nya saker till hemmet nu då det snart är vår. Har ju inte haft så här stort förut att inreda. Och då källaren och "sovrummet" där nere blir klart så har jag ju ännu mera att fixa. Detta kan ju också bli en sjukdom. 

Men nog går väl den här sjukdom över också. Hoppas bara att den inte går över så snabbt!

Bilden är från två vintrar sen, Gloskär och fina vinter-solen

Renoverings yra...

...här är jag igen.
Renoveringen och jag glider runt på nätet. Jag har sökt på en hel del olika tapeter.
Vilka färger vill vi ha? Vad annat önskar vi oss?

Vi tar ett sovrum åt gången, sen blir det en garderob och till sist hallen. Då hallen är klar och lilla hallen är klar så fortsätter vi mot vardagsrummet och matsalen.
Efter det kanske det blir ett litet uppehåll, för om vi klarar det i rekordfart så är vi klara före sommaren. Men vad vet jag?? Kanske vi är långsamma.

Köket blir det sista som händer på övre våningen, jag skulle helst vänta till sensommaren, men tror inte att mannen går med på det.
Jag vill vänta med att laga köket så att jag har tid att fundera och planera. För detta kök ska ju stanna en låååång stund!

Jag har nu kommit så långt att jag har hittat några favoriter i tapet väg. Så skönt med planering och det är skönt att vi har rätt så lika smak jag och maken. Det tog oss några år att komma till vår punkt, vad vi gillar båda och ibland är det bara den ena som gillar då får man kompromissa. Men hittils har vi klarat oss utan "gräl".

Det blir inte så vitt som förra huset, vi är rätt så trötta på den vita färgen. Sen måste vi ju också tänka på att huset är från -62 och vi vill försöka ha kvar lite av 60-talets charm.
Svåraste hittils har varit att söka efter en kammin/spis som passar in med 60-talet och nutid.
Tips på bra spisar? Den behöver inte lagra i flera dygn värme.

Kidsen rum har dom fått fria händer, det är deras rum och ingen av dom har horribla tycken och smak... Gumman har nog rådfrågat mig några ggr redan, skall bli kul att se hur det blir sen på riktigt.
Man märker att hon tänker och funderar mycket, är ju lite av en perfektionist så allt ska ju vara precis som hon har tänkt sig.
Killarna i sin tur hade ju bara ett önskemål så där får jag trolla till lite extra så spelhörnan blir perfekt. Den ska ju användas av hela familjen då vi har en "gemensam" dator i familjen.

Alla i familjen ser väl mest fram emot om tv-hörnan där nere sen. Där kommer nog kidsen att hänga tror jag, kanske mest pga spelkonsolerna men även för att dom får vara ostörda från oss.
Där kan man titta på det man vill! För visst är det skönt att titta på vampyrer utan mamsen som ojjar sig?? Tur att dom har hundarna som livvakter då...

Ha en skön kväll/natt

Kattorkestern får sjunga oss till sömns, Godnatt

Att vara tillgänglig

Det finns några små saker som snurrar mig i huvudet nu som då. En av dem är tillgängligheten som måste finnas idag.
Vilken stress det gör för oss alla och vi märker inte egentligen av den förrän det blir för mycket för oss.

Vi har alla en smart telefon (nästan alla) i den finns Facebook, instagram, snapchat, kik, ask, kodel m.m. (I vuxnas mobiler finns det ju inte lika mycket olika appar som dessa)
Allt detta gör att du måste flera ggr i minuten kolla vad nån har skrivit till dig, eller om nån har frågat en fråga m.m. Men vad gör det med ditt liv?

Ända gången du har bort telefonen/plattan är då du är iväg och utövar din hobby. Visst finns det dom som står och tar kort av sig på gymmet också men jag hoppas att det inte är alla.

Det är den här tillgängligheten jag menar, när pratar du på riktigt med nån? Sätter man sig ner vid ett kaffe bord och har bort telefonen? Kan man umgås som förrut?

Jag kan säga att jag saknar den där tiden då man sitter ner vid bordet och dricker en kaffe, pratar om väder och vind. Verkligen lär och känna människan vid bordet.
Inte människan bakom skärmen. För det lilla som jag visar av mig på nätet är ju inte helt mitt fulla jag. Jag vet att många tror att det som finns på Facebook eller instagram är just hela mitt liv.
Men det är ju just de som är så sorgligt, det är ju bara en liten del av livet.
Där emellan ropar jag och svär på min man, blir ursinnig på tonårsspåren i hemmet.
Men jag tar inte en bild av hela dagen, varje minut. För då skulle jag ju inte hinna göra annat än just de, fotografera.

Men tillbaka till ämnet. Tillgängligheten som finns, hur mycket stress och utbrändhet tror ni det kommer att finnas om några år?
Hur många tonåringar idag mår inte dåligt redan? Det är en stor procent av unga damer som mår illa, även unga män mår psykiskt dåligt. Men på utsidan får inget synas.
Man postar en bild på instagram och alla tror att man har det perfekta livet. Men egentligen så mår man så dåligt så bilden är en stor lögn och den föder mera lögner åt andra.

Stressen av att hela tiden svara på snapchat och whatsap gör att man känner sig ensam. Man tycker att föräldrarna inte har tid med en (detta kan också vara fallet).
Det är kanske då man borde ha en lite "elak" förälder som vågar sätta gränser. För hela livet skall ju inte kretsa kring telefonen.

Det som också snurrar i mitt huvud om detta dilemma är hur sociala barna föds det nu för tiden? Föds det bara sociala medier barn? Kommer dom att bli blyga? Hur går det till då dom skall vårda nån patient?

Jag hoppas att mitt lite "gamla" tankesätt ska smitta av sig här hemma och att jag lär ut att man kan umgås på riktigt. Inte bara genom social medier.

Vad tänker ni?

Nu fortsätter den här mamman att röja upp i slottet, ta en choklad för lugna nerverna.

Här sitter jag då i Kivilös

Välkommen till Kivilös, välkommen till en ny del av livet.

Man kan nästan säga att livet har blivit upp och ner vänt och vi har inte riktigt fattat att vi är här. 

Vi har ett nytt ställe att kalla hem, våra bilar styr nosen mot en ny väg varje gång vi skall åka hem.

Det händer inte så radikala förändringar i hemmet som bäst och vi pausar och verkligen funderar lite innan vi går vidare i steget som kallas renovering av hus.

Vi har börjat riva lite smått och man hittar nya saker varje dag.

Vi har nu fått veta att det är plankor på  golven, och att det finns plankor under taket också. Så då vet man ju lite mera än vad vi gjorde då vi köpte huset.

Vi börjar i pojkarnas sovrum och det blir lite spännande att inreda åt tonårs pojkar. Då jag frågade vad killarna ville ha så kom det fram att det duger om dom får en stad.
Stad, ja det lät ju lätt. Men jag kan säga er att det inte var så lätt.
Men nog har jag kommit fram till lite saker och ska nu försöka rådfråga dom.

Om nån skulle fråga mig vad jag vill ha i sovrummet just nu så skulle jag svara; JAG VET INTE! 
Jag är inte riktigt redo för det ännu, lika är det med köket. Jag googlar bilder på kök, bänkar, luckor och annat material men jag har inte kommit långt med det heller. 

Men där har jag ju ingen stress egentligen. För det blir först till sommaren eller hösten som vi tar oss an det. Skönt ska de bli då allt börjar falla på plats men lite kaos måste man ju ha förrän det känns rätt??

Men ingen kan säga att det inte känns bra, bra att ha ett hus. Egen gård, och solsida på kvällarna har jag förstått. Grannen berättade här om dagen att det blir varmt här på kvällssidan då solen tittar fram. Nu är ju frågan då? Slår denna tomt vår varma bakgård på borgarmalm?
För där var det olidligt hett, blir det att investera i en markis då sommaren kommer?
Sen är jag ju nyfiken på tomten, vad finns det för fina blommor och buskar?
Massor med tankar snurrar mig i huvudet. Spännande tider man lever i.

Nu blir det att googla lite mera kök.

Skön kväll till er alla!

P.S. Kom ihåg stickasockona!

Hemma i slottet

Nu börjar vardagen lunkka på, vi har landat i nya hemmet och gamla hemmet är helt och hållet ett minne blott. 

Bmv-hemmet har fått nya ägare och de flyttade in vid nyår. De var så glada och tackade oss många ggr innan vi åkte iväg. 

Det var nog med lite vemod som jag körde iväg men jag visste ju att slottet väntade på mig där hemma. 

Vi har även tittat genom lite tapetböcker nu så hemmet börjar få lite färg och form i huvudet. Oj oj säger jag bara. 

Jag har googlar i massor olika tapeter och även gumman har börjat se lite gladare ut då man nämner ordet tapet! 

Snart är det måndag och Cerafina ska få sig ett besök. 

Nu blir det natten och drömmarnas värld! 

~Tack och Förlåt

2016, nytt år

Nytt år, Nytt Liv, Nytt hem och en helt ny stadsdel att utforska.

2015 slutade precis där var vi har önskat, radhuset är sålt, egnahemshuset är köpt och renoveringen börjar de första dagarna i Januari. 

Vilken lyx! Att få sitt i vardagsrummet och känna sig nöjd. Tillfreds! 

Det är ett bra tag sen jag kände mig tillfreds. Branden tog massor av oss och fastän vi älskade vårt hem och njöt av den egna lugna vrån så fattades ändå nåt varje gång man kom hem. Det var som att själen hade gått ur huset. 

Många kommer säkert att ha en hel del att säga, tycka bakom våra ryggar då vi sålde ett 2010 hus och köpte ett 1962 hus. Men det är just där våra personligheter kommer fram. Vi tycker om de gamla husen. Deras charm och hur man känner själen. 

Det är nu som vi ska andas in och ta till vara ett hus som är byggt -62, husets fina planlösning och att dom just har satt det där att man ska umgås i centrum. Dyra kvadratmetrar talar man om idag på de sakerna men förr så var det A och O. 

Nu smäller det! Fina huset på Kivilös ska få sig ett ansiktslyft. 

Gott Nytt År och en lyckad start!