I väntan på idol final

Här sitter vi med spänning hela familjen...
Bordet är dukat med en hel del godsaker och det allra bästa är ju glöggen som skall intas om en stund.
Jag är ivrig och väntar med spänning. Amanda har växt i mina ögon otroligt under denna idol resa men även Robin är en hejjare och jag älskar ju hans röst.
Men det är bara att vänta och se eftersom att jag inte kan rösta från Finland.

Jag har mina aningar vem dom andra hejjar på, vi får se vem som har "rätt".

Nu börjar det så då säger jag tack och godnatt!

Mys över bmv

Mysfaktorn finns hemma hos oss på bmv... Och jag har nu hittat mina fina julljusstakar, de är inspirerade lite av dom 50-tals som morfar har i sitt vardagsrums fönster.
Jag njuter...
Har även fyndat några små myslampor dit hem. JAG älskar små myspunkter!
Grisen har även funnits sin plats på köksön... Så min lilla julklapp var väntad, i snart tre år har jag väntat på att hitta den lilla vännen. Och nu är han här hemma hos oss :)
Kära D skrattar åt mig då jag ibland tittar på lilla grisen och små ler åt den. Vad kan jag åt att den var längtad efter... Eller kanske Kära D önskar att jag skulle små le lika åt honom :)
Julen närmar sig med stormsteg och jag längtar verkligen efter att få se mina vänner och släktingar. Det skall bli riktigt roligt!
Min kusin och hans flickvän kommer över vid nyår, och vännerna från värld och vida runt kommer hem till julen.
Den vanliga uppesittar kvällen väntar jag på. Då kommer vi att äta gott prata om sånt som har hänt sen vi sist sågs och bara njuta av att träffas igen!
Då man bor långt borta från varann så kan man sakna varann så himla mycket. Fastän man pratas vid över nätet och ringer till varann så är det ju inte samma sak som att sitta ner i soffan, prata om strunt saker, viktiga saker och bara gapskratta om sånt som man har tönttat sig med eller om nåt roligt som man har länge velat berätta åt alla :)
Jag längtar så efter M och S....

Nu skall jag klicka över till min väninnans blogg  Fashion Fusion

Tjingeling

Sjuk, sjukare, sjukast...

... börjar bli trött på att vara flunssig och må illa!
Den här hösten har inte varit på min sida alls. Men kanske det vänder snart!?
Hela VO-delen är över i skolan nu och det känns som att man har kommit en bit på vägen. Har några inlämningsuppgifter ännu detta år. Sen är det bara att vänta på RE-delen!
Och den delen ser jag fram emot... Rehabilitering i all dess glans. Det är nåt som jag gillar och som jag skulle kunna tänka mig att fördjupa mig i!

Om jag får vara ynklig en liten stund så är det jobbigt att fixa på arbeten och snörvla samtidigt!
Men kanske det blir bättre snart... (kan ju inte säga att det blir bättre tills jag giftar mig...)

Lilla Jul står runt knuten och kikar in genom fönstret. Har försök muta min kära man om att få hänga upp en stjärna, MEN han tycker att det är allt för tidigt! FÖRST på Lördag får jag hänga upp en stjärna i fönstret. SÅ jag väntar ivrigt!!
Det finns inget mysigare än då man får börja hänga upp julsakerna och dekorera extra mycket med ljus och adventsgrisen.
Även att baka olika goda bakverk är roligt! Det är sånt jag gillar... Ställa och ordna och fixa och trixa! Och det bästa med det hela är ju att alla vänner kommer hemåt. Och att man får träffa alla släktingar, vänner och bekanta!
Och även detta år blir det glögg hemma hos oss.

Nu skall jag sätta mig ner i mysstolen och läsa lite ur min bok!

Här kommer dagens låt    ~  Rihanna ft. Calvin Harris ~ We found love

Over and out     

Svart, mörkt, tyst runt mig...

... här sitter jag!
Tankarna snurrar runt mig och jag känner att jag kanske borde stiga tillbaka ett tag. Andas och bara släppa ut det jag inte riktigt får fram där längst bak.
De senaste dagarna har jag gått och tänkt tillbaka på tonåren, vad jag har gått igenom och vad jag kände då och hur jag känner mig själv nu.
För två år sedan brann våran lägenhet ner, alla mina gamla dagböcker brann upp och några tusen tals sidor försvann. Men det försvann en liten bit av mig själv en bit som jag ibland ville ta fram läsa om och känna efter. Hur allt var då, då jag kände mig som mest svart, ledsen och tyst!
Då jag satt tyst och bad om ursäkt för att jag fanns. DÅ jag lät andra styra mig och aldrig sa NEJ utan gav en tuff image som inte stämde med hur jag var innerst inne.
Jag tyckte om att ha dessa dagböcker vid min sida, att läsa dem och minnas hur långt man har kommit.
Att jag har slutat be om ursäkt för vem jag är, att jag låter mig vara precis så social som jag är och att jag inte stiger åt sidan längre! NOBODY PUTS BABY IN THE CORNER...

Även dom ljusa stunderna som fanns i mina dagböcker kan jag sakna. Mina dikter och sånger som jag hade skrivit. Allt detta kan jag ibland tänka på och fundera över om det var en mening med allt.

Dagen då vi gifte oss skrev jag mitt sista inlägg i en av mina "nyare" dagböcker. Och jag var så nervös och tänkte på allt möjligt då så jag minns inte exakt vad jag hade skrivit. Det är en text som jag saknar. EN text som jag gärna skulle ha velat läsa upp åt min älskade man.
Det hade varit skönt att kunna påminna oss om mina, våra tankar omkring den dagen. Vad vi kände?
För känslan då jag steg in i kyrkan går inte att beskriva. JAG LÄNGTADE efter att få krama om honom. Jag ville inget annat än rusa fram till altaret och säga JA med detsamma.
Det var värt all väntan, vår kärlek blev förevigad framför alla släktingar och vänner.
MIN älskade och jag.

Det är såna här saker jag skulle vilja ha kvar. En text som är skriven bara för oss.

Musiken som strömmar ur mina högtalare...

... gör att jag blir glad, ledsen, arg och bara fylld av tankar!
Jag älskar att lyssna på lp-skivor och för nån månad sen inhandlade jag av min far en LP-spelare och nu sjunger det ur högtalarna igen.
Det är ett sånt fantastiskt ljud från en LP-skiva, det är äkta på nåt vis!
En dag här fick jag frågan; Varför gillar du musik så mycket, du nynnar jämnt på nån melodi?
Kanske för att jag är född i musikens hus, en familj där söndagsmorgonen började med knip-jumppa och fortsatte med blues eller annan musik strömmandes ur högtalarna. Även en sjungande far vid köksbordet kunde höras hemma hos oss rätt så ofta!
Som barn var musiken nåt som jag och mina vänner också hade gemensamt, vi sjöng och cyklade för fulla muggar! Vi var riktiga byi-divor...
Musiken är nåt som alltid behövs för mig, jag älskar att lyssna, gapa med för fulla muggar och bara sitta och njuta med tårarna i ögonen.

Nåt som jag kommer ihåg från då jag var liten var att jag älskade madonna, jag apade henne hela tiden, jag levde hennes "liv" varje dag. Jag älskade hennes dans och sång.
Sen med åren kom jag fram till NKOTB, där stannade jag ett bra tag, var helt betagen av dessa pojkar, väggarna pryddes av bilder och jag önskade att jag skulle vara flickvän till nån av dem, leva lyxliv. Sen svalnade dessa känslor och jag återgick till Jon BONJOVI, jag lyssnade på honom dag ut och dag in. Jag sjöng med och cyklade varje dag med min walkman fast i väskan för att lyssna på min kasett.
Även Metallica dök upp i bilden och jag hittade även 50-60 talet under denna period, jag började klä mig lite mer rockigt och jag kände mig hur ball som helst. Åkte mest moppe till skolan, slängde cykeln i diket och åkte skjuts!
Dessa år präglar mitt liv än idag, jag kan se mina ärr på kroppen och känna att jag är stabil, stadig på benen och stark!
Det konstiga som jag minns genom alla åren är musiken. Jag kan komma ihåg en låt och bara börja skratta, har jag faktiskt gillat denna?? Är du säker skulle man helst fråga, men jag vet ju sanningen. JA JAG HAR GILLAT DEN HÄR LÅTEN...
Även att mima tillsammans framför spegeln med min vän S var nåt som hände var och varannan dag.
Ska vi leka eurovision?? VISST KAN VI HE....

Tänk hur mycket musiken påverkar oss. TÄNK hur mycket en text kan ge en.
Behöver man gråta, kan man sätta på en viss låt som man vet att hjälper en till just det, tårar i massor...
Jag är glad över att det finns människor som kan skriva texter som kan få en att rysa ända in i ryggmärgen.
I applaud them!

Här kommer en av mina favorit sånger... Denna sång är så vacker och sångerskan är ju bra också.


Christina Aguilera - Beautiful

Livets regler...

... och det konstiga som man inte fattar!
Har idag funderat lite över hur vissa saker händer här i livet. Är det färdigt bestämt hur det skall hända?? Är det ödet att vissa saker sker...
Eller är det så att man föds med tur eller otur? Och efter det så blir ens liv som det blir??
Ibland så funderar jag över varför det händer så mycket tråkigheter i mitt liv. Hur mycket jag skall orka kämpa mig igenom förrän det brister... Eller om det är meningen att jag skall lära mig allt detta för att sen kunna ta mig igenom nåt ännu värre??
Dessa dagar borde jag kanske inte få tänka och fundera alls. Men jag tycker att både jag och min man har gått igenom det ena helvetet till nästa...
Visst har vi det bra och vi får vara friska, men ändå. Det är ibland som att man tänker, hur mycket orkar en människa innan den brister?
Är det därför jag är så här positiv till naturen, glad och extremt social, för att jag har gått igenom så mycket redan? Är det därför jag inte stressar sönder saker och ting och klarar av att behålla lugnet i vilka situationer som helst??
Men jag förundrar ändå över människors livsöden. Föds vi med tur och otur??
Vad tror ni?

Är det nån som minns denna julkalender...

... Ture Sventon, Privatdetektiv.
Det här är en av mina favorit julkalendrar genom tiderna. Jag tyckte att det var så spännande att se varje dag vad som hände och vad allt fiffigt han skulle hitta på. Flyga på mattor m.m.
Har även läst några av hans böcker inte alla, men idag lyckades jag fynda första boken där allt började.
Det är så roligt att som "vuxen" kunna läsa "barnböcker" som mumin böckerna har jag läst flera gånger. Man förstår dem på ett annat sätt då man börjar komma upp i åren...
Men som sagt Ture och jag har ett särskilt band, vi levde barndomen tillsammans.
Och nu tror jag bestämt att jag skall börja söka efter de böcker som jag inte har läst av Åke Holmberg.

Nu skall jag nog krypa ner i min fåtölj och lägga filten över mina axlar och läsa en kort stund innan jag tar natten... GONATT alla andra Sventon fans!

Vänninor / Vänner...

... är nåt som alla behöver på ett eller annat sätt.
Alla behöver inte träffa sina vänner varje dag, vissa behöver dem runt sig hela tiden.
Vissa vänner träffas en gång om året och är fortfarande dom bästa vännerna som dom var för tie år sedan då dom var unga och kunde träffas varje dag efter skolan och på fritiden då man inte hade andra plikter och andra liv.
Sen finns det såna som du träffade för fem sekunder sedan och det känns som att du har känt den här människan hela dit liv. Bara på några sekunder vet du allt om denna person!

Jag har en sån vänskap (en sån som inte tar slut fastän vi inte ses varje dag) med två av mina äldsta och gamla vänner. Vi lekte i rapa diket då vi var små, vi lekte knut-kissa varje dag, vi cykla mellan lappnäs och v-by med dockan på pakethållaren. Vi tältade och pratade skit  hela nätterna. Även andra barn var med men just de här töserna fastnade i mitt hjärta extra mycket! Dessa två damer är väldigt speciella för mig, vi ses kanske inte varje dag och vi hinner inte prata i telefon varje dag men då vi träffas så är det som att samtalet slutade där var vi börjar denna gång.
Dessa väninnor betyder väldigt mycket för mig och jag hoppas att jag alltid får ha dem nära mig.... NÄRA mitt hjärta där dom hör hemma!
För vad vore livet utan väninnor / vänner... Dessa små änglar som vi får låna för att berika vårt liv. Göra livet bättre och låta en få små skratt-gropar bara då man ser dem.
Jag är så tacksam för dessa vänner som jag har runt mig. De står där bakom mig (och min lilla familj) och stöttar till tusen. Efter allt som har varit så vet man vem som finns där och inte finns där... Och efter allt som livet har bjudit på kan man säga att man känner ännu mer tacksamhet för hur vännerna står där med öppna armar och ger en just det man behöver. PRAT, kramar och tysthet!

Till mina vänninor / vänner vill jag säga TACK! För allt stöd och allt hopp ni har gett oss. DET finns ännu goda hjärtan omkring en.

Här sitter jag...

... en färsk "ny-gammal" bloggare...
Tänkte att jag skulle testa att blogga här eftersom min "gamla" blogg inte kändes som jag mera.
Som sagt jag har bloggat förrut på bloggen.fi, men det är ett tag sen och mycket har hänt sen dess.
Tappade liksom lusten här emellan och bloggen började kännas som en börda.
Mycket har hänt sen jag bloggade senast och livet har fått sig helomvändningar i flera grader och man känner sig nästan upp och ner vänd och tillbaka igen... Men här står vi, jag och min lilla familj med fötterna på jorden och starkare och visdomar rikare.
Här kommer jag att skriva om sånt som gör mitt liv, saker som jag gillar och saker som jag bara känner att jag måste rabbla ur mig.
Här är jag, välkomna in till mig!