Tankarna snurrar runt mig och jag känner att jag kanske borde stiga tillbaka ett tag. Andas och bara släppa ut det jag inte riktigt får fram där längst bak.
De senaste dagarna har jag gått och tänkt tillbaka på tonåren, vad jag har gått igenom och vad jag kände då och hur jag känner mig själv nu.
För två år sedan brann våran lägenhet ner, alla mina gamla dagböcker brann upp och några tusen tals sidor försvann. Men det försvann en liten bit av mig själv en bit som jag ibland ville ta fram läsa om och känna efter. Hur allt var då, då jag kände mig som mest svart, ledsen och tyst!
Då jag satt tyst och bad om ursäkt för att jag fanns. DÅ jag lät andra styra mig och aldrig sa NEJ utan gav en tuff image som inte stämde med hur jag var innerst inne.
Jag tyckte om att ha dessa dagböcker vid min sida, att läsa dem och minnas hur långt man har kommit.
Att jag har slutat be om ursäkt för vem jag är, att jag låter mig vara precis så social som jag är och att jag inte stiger åt sidan längre! NOBODY PUTS BABY IN THE CORNER...
Även dom ljusa stunderna som fanns i mina dagböcker kan jag sakna. Mina dikter och sånger som jag hade skrivit. Allt detta kan jag ibland tänka på och fundera över om det var en mening med allt.
Dagen då vi gifte oss skrev jag mitt sista inlägg i en av mina "nyare" dagböcker. Och jag var så nervös och tänkte på allt möjligt då så jag minns inte exakt vad jag hade skrivit. Det är en text som jag saknar. EN text som jag gärna skulle ha velat läsa upp åt min älskade man.
Det hade varit skönt att kunna påminna oss om mina, våra tankar omkring den dagen. Vad vi kände?
För känslan då jag steg in i kyrkan går inte att beskriva. JAG LÄNGTADE efter att få krama om honom. Jag ville inget annat än rusa fram till altaret och säga JA med detsamma.
Det var värt all väntan, vår kärlek blev förevigad framför alla släktingar och vänner.
MIN älskade och jag.
Det är såna här saker jag skulle vilja ha kvar. En text som är skriven bara för oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar