När livet kommer ikapp dig

Du springer!
Du springer hårt förbi alla andra, vinden blåser i ditt hår och du är så lycklig.
Men helt plötsligt så snubblar du, omkull. Dina knän blöder och du känner gråten komma över dig.
Livet har kommit ikapp dig. Inte det där lätta livet, utan det där kämpiga.

Du står vid sidan om vinden, du känner att vinden blåser varma sköna vindar mot alla andra.
Livet ger dig en törn, du kastas omkull igen. Det blir svårt att resa sig.
Nånting håller fast dig!

Kommer du upp? Det drar omkull dig igen. Dina knän blöder mera och mera.
Trösten känns inte nära. Du känner att livet gör så ont!

Är det då du vaknar? Är allt en mardröm? Eller är det då du dras ner i träsket mera...
Kvicksanden drar ner dig, du känner att luften går ur dig.

Och helt plötsligt kommer du upp till ytan, du drar in syre och dina läppar blir mindre blåa.
Du tittar dig själv i spegeln, du känner inte igen dig själv.
Jag skäms tänker du högt för dig själv. Hur blev det så här...

Kan jag någonsin återvända?
Allt detta är grymma mörka tankar då livet hinner ikapp dig.




-Detta är taget ur ett gammalt dagboks inlägg som jag skrev för rätt så många år sen.  Just nu känns detta inlägg mycket relevant med allt som har hänt runt oss dom senaste dagarna.
Jag kan ibland känna att livet är oerhört grymt och det som inte ska vara så svart-vit blir det helt plötsligt.
I min dagbok då för x antal år sen kom det mycket svarta tankar. Jag hade äntligen öppnat mina ögon och insett en hel del som jag hade varit med om.
Jag slutade äntligen be om ursäkt och jag stannade inte upp för att låta andra stå på mig längre.

Efter branden 2009 har jag inte kvar mina dagböcker, men jag har några sidor som jag rev ut ur dom.
Böckerna var sotiga och vissa var helt uppbrända men jag fann vissa sidor som jag slet lös. Dessa sidor ligger nerpackade i en plåtask och ibland så läser jag dem. Där finns även bilder av mig från tiden då allt kändes hopplöst. Jag saknar mina dagböcker. Jag skrev varje dag i dem, sen sju års ålder.

Branden -09 tog massor av mina minnen, även VÅRA minnen, VÅRA gemensamma minnen. Men idag 2016 har vi börjat på helt nya minnen, ett helt nytt kapitel. Och jag älskar det!

Jag älskar denna tid, och jag älskar att ibland gå tillbaka till den svarta tiden. Där jag trodde jag var stark. Jag älskar att skratta åt mig själv, hur naiv jag var. Jag har kommit långt. Och jag älskar den väg jag gått. Tänk vad livet kan ändra och hur skör man är då livet kommer ikapp en.

Livet kom ikapp oss igen denna vecka, flera dagar av tankar och empati. Jag är tacksam för vänner och bekanta.

Nu stannar jag här, godnatt.

Låt detta ljus ge er kraft. Låt livet stanna en stund.

Var gömmer du dig?

Jag är här i mörkret... Sitter och tänker och grubblar.
Jag undrar var du gömmer dig? Bakom vilken fasad du sitter?

För vi har alla den där lilla skyddsbubblan, vissa har större och andra har mindre.
Men hur ser din ut?

Om du blir kränkt, var ställer du dig? Vågar du säga NEJ så här får du inte göra mot mig?
Eller är du den som oftast ställer dig på andras axlar och trycker ner dom?
För i allas värld finns det en som är "alfa-hane/hona". Den människa som tar över.
Bestämmer, styr och ställer, inte då på ett trevligt sätt utan på ett obehagligt.

Jag kan säga att jag har bevittnat detta massor av gånger. Jag kan idag med handen på mitt hjärta säga att jag var för snäll förut, för snäll för mitt eget bästa.
Jag stannade aldrig upp och lät min röst höras! Utan jag lät andras röst styra min talan. Och alla trodde att det var det jag ville.

Nu då jag har kämpat med mig själv och verkligen att låta just mitt JAG komma fram så kan jag få blickar om att jag är krånglig.
Men då kommer nästa fråga, varför får man inte ha en åsikt? Är det bättre om man alltid gör som du vill?
Sen då man äntligen vågar säga NEJ, får man stämpeln att man är elak eller den som styr och ställer med sin man/vänner/barn/släkt och vänner. Men hur kan man dömma nån så?
För fastän jag är bestämd med hur jag vill ha vissa saker så är jag även den mest flexibla människan bland många av mina vänner. Jag tar livet som det kommer (okej vissa saker måste jag planera) och blir inte stressad över att maten inte är 16:30 varje kväll.
Men ändå får jag stämpeln eller att nån "hotar" med att ja vänt bara då J kommer hon gillar inte sånt.
ÖH, hur vet du det? Skulle jag vilja fråga då men jag låter bli, det är också något som alla inte vet att fastän man kan säga NEJ så kan man också hejda sig och inte låta alla små gnabb/gräl uppstå.
För jobbar du hårt med dig själv så lär du dig också när det lönar sig att käftas emot och när de lönar sig att hålla käft.

Sen den där attityden att kvinnor som är starka har sina män som toffelhjältar?! Varifrån kommer den dumma saken? Är detta något som nån man/kvinna kommit på i ren svartsjuka eller finns det en annan orsak...
För jag kan säga att jag är stark idag, men jag är också gift med den mest envisaste mannen som finns. En åsna skulle inte ens vinna honom i en fight.
Men det är kanske just därför jag älskar min man för han ger mig lite motstånd. För då man äntligen har kommit dit man själv känner sig nöjd så behöver man ju lite motstånd.
För att vara gift med en kar som inte låter sig bli "överkörd" är ibland rätt uttröttande.
Men gud vad det är härligt med en tyst man, en man som inte säger något i onödan utan det som kommer ur hans mun är sanningen, och hans ord. Sen kan det ju uppstå en liten fight om jag inte tycker lika som han, då är det bara att hoppas att vi aldrig möter något så stort så att vi inte slutar av att diskutera den saken.

Men var nånstans gömmer just du dig? Då du märker att din vägg inte är tillräckligt stark då just?
Finns det situationer då du tycker att ditt liv tar över och ditt rätta jag kommer inte riktigt fram?
Är det dessa ggr som du önskar att du hade ett stöd bakom dig för att du själv inte är stark just då...
För ibland kan man ju vara stark/jätte stark som person annars, men just då man har Pms eller andra hormonella problem så känns ju livet lite överväldigande.

Jag önskar mig bara att unga tjejer/killar idag skall få allt starkare självkänsla än vad många av oss på 80-talet har/haft.
Och att man skall våga stå på sin sak. För ingen annan ska få stå dig!
Du ska inte vara någons dörrmatta, ingen människa har rätten att ta över din röst. Din röst ska bli hörd lika mycket som damen bredvid dig i bussen.

Låt alla blommor blomma, låt ingen buske dö bort.

Djupa tankar igen, alltid på natten...

Godnatt

Vårkänslor

Idag är första dagen som jag har haft vårkänslor. Jag har drömt om terass på vår bakgård, fina stolar och dynor i stolarna.

Det är en ny tid i huset nu, trädgården börjar komma fram. Och jag känner stor spänning! 

Vad kommer att smälta fram, vad fina det för fina blommor? Vilka bär växer på våra buskar? 

Gumman önskar sig en kanin, så övertala papsen är på högsta prio nummer ett just nu! Så kanske vi har en liten herr skutt också till sommaren... 

Jag önskar mig mest sallad, jordgubbar m.m till sommaren. 

Men innan sommar kvällarna kommer så njuter jag av våren, den sköna solen och lite av de varma graderna. 

Idag hade jag bort jackan en stund, solglasögon och skön musik. Livet kan inte bli bättre... 

Här kommer en bild från den sköna kvällspromenaden, njut! 

Nu avslutar jag kvällen, med gumman bredvid mig, två hundar nära mina fötter och en man som spacklar. Vad skönt, detta är livet. Livet som gör mig lycklig! 

Inredningsbilder

Här sitter man då igen. Dessa månader bara susar förbi.

Jag har bara en sak i min hjärna för tillfället och det är tapet, golv, färg och form. Alltså Renovering.
Det känns som att man inte kan tala om annat än just det. Och ibland skulle man helst av allt bara rymma iväg till varmare länder och gömma sig en stund.
Flytten in i vårt fina 60-tals hus fick sig många törnar men nu är vi äntligen på väg mot själva renoveringen.

Nu har vi äntligen kommit fram till golv i sovrummen och det blir klassiskt och helt utanför det vad vi hade trott.
Tänk hur man kan förändras? Bara på några år så blir man helt plötsligt som mormors val.

Väggfärg har jag redan köpt till killarnas rum och det ska bli riktigt skönt att få se resultaten sen. Det kommer att bli snyggt med lite färg klickar här och där.
Och att de sen också gillar färg och mönster var ju en rolig sak. Det hade man inte kunnat ana förrän de fick trava igenom olika tapetböcker. Det är lite kul att se hur mycket som har "fastnat" och gnuggat av sig på dom från mig och andra i vår omgivning. För jag har många vänner och bekanta som inte alls är rädda för färg och mönster. För visst är nog livet roligare med lite färg.

Sen så kan jag nog med handen på hjärtat säga att det är första som vi har så här svårt min man och jag att bestämma oss med vissa saker. Dels kan det ju bero på att vi försöker tänka 60-tal men ändå ta in det moderna. Det är inte så lätt och det kommer nog fram små gnabb emellan åt.
För seglar jag iväg så bromsar han nog mig och vice versa.

Men hittils har inte tredje världskriget brutit ut.

Nu ska jag googla vidare på tapeter, kök och kakel. Bilder kommer senare...

Godnatt