När livet kommer ikapp dig

Du springer!
Du springer hårt förbi alla andra, vinden blåser i ditt hår och du är så lycklig.
Men helt plötsligt så snubblar du, omkull. Dina knän blöder och du känner gråten komma över dig.
Livet har kommit ikapp dig. Inte det där lätta livet, utan det där kämpiga.

Du står vid sidan om vinden, du känner att vinden blåser varma sköna vindar mot alla andra.
Livet ger dig en törn, du kastas omkull igen. Det blir svårt att resa sig.
Nånting håller fast dig!

Kommer du upp? Det drar omkull dig igen. Dina knän blöder mera och mera.
Trösten känns inte nära. Du känner att livet gör så ont!

Är det då du vaknar? Är allt en mardröm? Eller är det då du dras ner i träsket mera...
Kvicksanden drar ner dig, du känner att luften går ur dig.

Och helt plötsligt kommer du upp till ytan, du drar in syre och dina läppar blir mindre blåa.
Du tittar dig själv i spegeln, du känner inte igen dig själv.
Jag skäms tänker du högt för dig själv. Hur blev det så här...

Kan jag någonsin återvända?
Allt detta är grymma mörka tankar då livet hinner ikapp dig.




-Detta är taget ur ett gammalt dagboks inlägg som jag skrev för rätt så många år sen.  Just nu känns detta inlägg mycket relevant med allt som har hänt runt oss dom senaste dagarna.
Jag kan ibland känna att livet är oerhört grymt och det som inte ska vara så svart-vit blir det helt plötsligt.
I min dagbok då för x antal år sen kom det mycket svarta tankar. Jag hade äntligen öppnat mina ögon och insett en hel del som jag hade varit med om.
Jag slutade äntligen be om ursäkt och jag stannade inte upp för att låta andra stå på mig längre.

Efter branden 2009 har jag inte kvar mina dagböcker, men jag har några sidor som jag rev ut ur dom.
Böckerna var sotiga och vissa var helt uppbrända men jag fann vissa sidor som jag slet lös. Dessa sidor ligger nerpackade i en plåtask och ibland så läser jag dem. Där finns även bilder av mig från tiden då allt kändes hopplöst. Jag saknar mina dagböcker. Jag skrev varje dag i dem, sen sju års ålder.

Branden -09 tog massor av mina minnen, även VÅRA minnen, VÅRA gemensamma minnen. Men idag 2016 har vi börjat på helt nya minnen, ett helt nytt kapitel. Och jag älskar det!

Jag älskar denna tid, och jag älskar att ibland gå tillbaka till den svarta tiden. Där jag trodde jag var stark. Jag älskar att skratta åt mig själv, hur naiv jag var. Jag har kommit långt. Och jag älskar den väg jag gått. Tänk vad livet kan ändra och hur skör man är då livet kommer ikapp en.

Livet kom ikapp oss igen denna vecka, flera dagar av tankar och empati. Jag är tacksam för vänner och bekanta.

Nu stannar jag här, godnatt.

Låt detta ljus ge er kraft. Låt livet stanna en stund.