Dessa män har visat mig vägen, de har tagit hand om mig. Låtit mig leva och stöttat mig då jag har ramlat.
Min morfar Erik han var en sån familjefar att han fanns alltid där för sina barn. Han hjälpte dem och såg till att de hade det bra. Hans uppväxt var inte lätt och hans liv präglades med mycket ledsamheter. Men även massor med glädje ämnen.
Hans barnbarn var livets efterrätt! Vilken man.
Min farfar Jens han lekte och busade. Vi läste allers tillsammans och lekte att vi åt upp varje tårta vi såg. Min farfar var den som tog fram min konstnärliga sida. Och jag pratade mycket med honom då jag var liten. Tror nog att han ibland önskade att jag skulle sluta fråga frågor!
Båda dessa män gav mig något. De gav mig en styrka och en godhet som jag bär med mig varje dag. De lärde mig att inte dömma, de lärde mig att alla har ett värde och att ingen ska lämnad utanför.
Jag lärde mig respekt för andra och hur man med endast ett Hej kan ändra en annan människas dag.
Att tänka tillbaka på livet som varit och livet som kommer gör att man känner sig svag, stark, hoppfull och varm av kärlek. För allt detta vill dom att jag ska uppleva. Dom har gett mig livet. Och det ska jag leva tillsammans med deras minnen runt mig.
Tack för allt ni fina män. Denna månad är tung och mörk men den glädjer mig ändå.
