Året som varit...

Vi närmar oss med stormsteg den sista dagen. 2012 är snart slut!
Och det har varit ett händelserikt år som har bringat med sig både lycka och stor sorg.
Och vårt liv har blivit omvänt många gånger... Men hör står vi inför det nya året.
Vi håller varann i hand och längtar tills 2013 och vad det för med sig.

Det här e kanske året som allt händer... Året då jag äntligen kan titulera mig färdig i skolan, året då vi kanske har en egen mysig bakgård med äppel träd... Vem vet!

Jag längtar även till sommaren 2013, i hopp om att solen skall titta fram och värma våra hjärtan. Att vi ska få njuta av fina båtfärder och känna oss fria för en kort stund... Det som bara havet och lugnet av båten kan ge!

Jag skall även i år laga en burk åt mig där jag skall skriva minst en gång i veckan vad jag är tacksam för eller lycklig över... Nu börjar livet med ljusa glimtar, en mindre bekymrad johi och ett lättare hjärta!

2013 här kommer jag, vi, min älskling och jag...

Tack livet för detta år... Tack för att jag fick känna varje slag och känsla... Tack för att du visade mig vägen!

Tack och förlåt....

Vara ledig

Det är skönt att säga det ordet, Ledig...
Skönt att veta att jag inte har nå måsten inga saker som måste göras idag. Det är länge sen jag har njutit av en egen dag/tid.
Så jag kan i ärlighetens namn säga att jag har inte gjort ett skit ännu och klockan e 14.
Livet kan ju inte bli bättre.

Jag tror att min glad attityd kommer från att jag hade sista skolveckan för i år förra veckan. Nu är det slutarbete och en föreläsnings vecka kvar innan allt är klart. Så vi skall hålla tummarna att jag klarar allt till maj mpnad nu då. Då skall vi fira i många många dagar.

Då tror jag att det inte blir nån mer skola för mig utan livets skola för göra resten.

Tack å hej, nu tjolahoppar jag vidare!

ifrågasättning...

Jag har nu några dagar grubblat över varför allt skall vara så utseende fixerande och materialistiskt?
Har vi inte glömt det viktiga då? Jag tycker att vi glömmer det inre och att man inte behöver ha miljoner på kontot för att bli accepterad.
Varför gick det så här snett?
Att glömma bort det inre i en människa gör att vi aldrig egentligen känner nån nå mera. Jag tänker på dom yngre som bara sitter på datorn och knappt går utanför dörren. Har dom bästisar nå mera? Eller tror dom sig ha vänner...

Jag kan nog säga att jag har haft bästisar och många har jag trott att jag har känt. Men jag är glad att man har fått känna både sorg och saknad över att bli sviken. Det har gjort en starkare.

Kan man lita på nån idag?

Det här e mina tankar idag....