Vilken stress det gör för oss alla och vi märker inte egentligen av den förrän det blir för mycket för oss.
Vi har alla en smart telefon (nästan alla) i den finns Facebook, instagram, snapchat, kik, ask, kodel m.m. (I vuxnas mobiler finns det ju inte lika mycket olika appar som dessa)
Allt detta gör att du måste flera ggr i minuten kolla vad nån har skrivit till dig, eller om nån har frågat en fråga m.m. Men vad gör det med ditt liv?
Ända gången du har bort telefonen/plattan är då du är iväg och utövar din hobby. Visst finns det dom som står och tar kort av sig på gymmet också men jag hoppas att det inte är alla.
Det är den här tillgängligheten jag menar, när pratar du på riktigt med nån? Sätter man sig ner vid ett kaffe bord och har bort telefonen? Kan man umgås som förrut?
Jag kan säga att jag saknar den där tiden då man sitter ner vid bordet och dricker en kaffe, pratar om väder och vind. Verkligen lär och känna människan vid bordet.
Inte människan bakom skärmen. För det lilla som jag visar av mig på nätet är ju inte helt mitt fulla jag. Jag vet att många tror att det som finns på Facebook eller instagram är just hela mitt liv.
Men det är ju just de som är så sorgligt, det är ju bara en liten del av livet.
Där emellan ropar jag och svär på min man, blir ursinnig på tonårsspåren i hemmet.
Men jag tar inte en bild av hela dagen, varje minut. För då skulle jag ju inte hinna göra annat än just de, fotografera.
Men tillbaka till ämnet. Tillgängligheten som finns, hur mycket stress och utbrändhet tror ni det kommer att finnas om några år?
Hur många tonåringar idag mår inte dåligt redan? Det är en stor procent av unga damer som mår illa, även unga män mår psykiskt dåligt. Men på utsidan får inget synas.
Man postar en bild på instagram och alla tror att man har det perfekta livet. Men egentligen så mår man så dåligt så bilden är en stor lögn och den föder mera lögner åt andra.
Stressen av att hela tiden svara på snapchat och whatsap gör att man känner sig ensam. Man tycker att föräldrarna inte har tid med en (detta kan också vara fallet).
Det är kanske då man borde ha en lite "elak" förälder som vågar sätta gränser. För hela livet skall ju inte kretsa kring telefonen.
Det som också snurrar i mitt huvud om detta dilemma är hur sociala barna föds det nu för tiden? Föds det bara sociala medier barn? Kommer dom att bli blyga? Hur går det till då dom skall vårda nån patient?
Jag hoppas att mitt lite "gamla" tankesätt ska smitta av sig här hemma och att jag lär ut att man kan umgås på riktigt. Inte bara genom social medier.
Vad tänker ni?
Nu fortsätter den här mamman att röja upp i slottet, ta en choklad för lugna nerverna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar