Ibland då man sitter i tystnaden och låter solens strålar komma över en så kan man nästan känna sina känslor på ytan.
En längtan just då i den stunden är att man kunde för vidare just den känslan till nån utan att behöva använda sig av ord. Men känslan förs inte vidare så lätt om inte den andra är mottaglig för den.
Om man vågar vara med sig själv! Verkligen ge sig själv en tid att lära känna efter hur man verkligen fungerar. Lyssna på den inre rösten som oftast har rätt svar åt en. Då kan man verkligen känna det mesta i kroppen med bara ett andetag.
Jag har flera ggr tänkt att kanske just den här värmen som förs vidare från dig till mig bara för att vi håller i varandras händer är på låtsas, men sen öppnas din mun och du säger exakt de som jag vet du ska säga.
Det är skrämmande! Hur kan det komma sig att det är så?
Telepati?
Då man verkligen har varit tillsammans med nån en längre tid så lär man sig att känna den andra eller så väljer man att inte veta hela djupet på denna människa. Jag har även grubblat över vad det är som för fram otrohet, är det spänningen? Eller är det så som vissa tror att vi inte ska leva monogama förhållanden?
Jag tror på kärleken mellan två personer. Kvinna - kvinna, Man - man och Kvinna - man. Jag anser att kärlek är för alla! Och jag tror på en evig och sann kärlek en kärlek som för med sig upp och ner samt svängar hit och dit. För kärleken ska väl inte vara lätt? Livet är inte lätt alla ggr!
Jag har en längtan och det är att kunna se med öppna ögon på allt, alla och kunna visa mer medmänsklighet!
För ibland så försvinner den tron då man ser hur världen ser ut idag. Barn och unga mår dåligt, vuxna mår dåligt! Och massor av människor far illa!
Då stannar man hellre kvar i sin bubbla en stund för att blunda. För det gör så himla ont att se!
Min längtan kämpar jag med och hoppas att jag skall komma fram en dag till rätt ställe. Där jag vågar vara "naken" med sanningen i vitögat.
