Hur ser du på dig själv?

De flesta som känner mig vet att jag rensar i vårat hem, jag städar ut en massa klotter och försöker hitta en balans i tillvaron efter skolan och all stress som livet var haft med sig dom senaste fyra åren. 

Under min rensning idag fann jag ett gammalt brev till mig själv som jag hade skrivit mitt inne i en period då jag mådde som värst...

Jag blev helt stum och brevet väckte massor av känslor i mig. Jag blev arg, ledsen och matt! 

Min första fråga som dök upp i mitt huvud var, hur kunde jag göra så mot mig själv? 

Då man börjar rannsaka sig själv och arbeta med sig själv så finner man många saker som man kanske vill ändra på. Och jag fann en hel del som jag inte ville ha kvar!

Kraften att våga säga Nej är helt underbar att ha! 

Tänk att alltid vara alla andra tillags! Att glömma sig själv i mängden. 

Dit vill jag aldrig igen. 

Att vara omtänksam är inte samma sak som att köra över sig själv! 

Samma som att självkänsla och självförtroende inte är samma... Det är många som tar det som en grej.

Brevet fick mig även att inse hur stark jag har blivit tack vare mig själv och de som är runt mig! 

Tänk vilken krokig väg jag har bakom, tänk vad mycket jag har lärt mig om mig själv. 

Mitt starkaste minne är nog spegel bilden av mig själv då jag insåg att vem tackar mig här och nu? Vad skulle min familj säga till mig just nu? 

Brevet idag öppnade mina ögon igen en gång! Det fick mig att inse en hel del om mig själv. Hur jag är och vill vara... 

Hur väcks era känslor upp på det gamla som finns i bagaget? 

Alla har vi olika storyn och alla har vi unika liv på ett sätt eller annat! 

Lycka till alla på er väg, skriv ner era tankar och göm brevet till en annan tid! 

Tack och godnatt!